måndag 31 mars 2014

Respektens stora begynnelsebokstav

Varför har vi små och stora bokstäver? Räcker det inte med en av sorterna? Spontant tänker jag att jag skulle rösta för de gemena, de små, eftersom det genom skrivstil går mycket snabbare att skriva med dem. Men de versala, de stora, är ju däremot väldigt vackra, väldigt seriösa.

Någon som förklarat versalernas existensberättigande på ett tankeväckande vis är Jose Saramago i sin bok Dubbelgångaren;

Även om [han] inte tror på Ödet i egentlig bemärkelse, alltså det som skiljer sig från alla andra underordnade öden genom respektens stora begynnelsebokstav, kan han inte undslippa tanken att…”

Respektens stora begynnelsebokstav är sedan något som Saramago, sju år senare, helt berövar alla personnamn i sin bok Kain, inte ens gud själv bevärdigas ett versalt G.

Vid närmare eftertanke så ger gemener och versaler oss ett verktyg till att förmedla något som ett enkelt ord inte alltid förmår. Liksom vi använder oss av fetstil, kursiv stil, stryker under och stryker över, kan valet mellan versaler och gemener vidga våra möjligheter till att förklara oss.

Vilket kan vara nog så svårt.

söndag 30 mars 2014

Charlotte Gastaut: Den lilla sjöjungfrun


Den enda relation jag har till H. C. Andersens Den lilla sjöjungfrun är förmedlad via Disney. Jag har inte läst originalet och känner inte till det verkliga skeendet, även om jag förstår att H. C. Andersen knappast skrev till en Måsart som letar efter hjärtslag i ankeln eller en Sebastian som rockar loss med ”laxar på saxar”.

Illustratören Charlotte Gastauts version av Andersens klassiska saga berättar historien utan vare sig sidospår eller musikalinslag. Den lilla sjöjungfrun är inte Disney’s Ariel, utan nämns bara som just ”den lilla sjöjungfrun”. Hon har sina fem systrar som en efter en på sina femtonårsdagar får besöka vattenytan för första gången och skåda diverse underverk. Men ingen av dem tycker att livet på land överträffar det i havets djup. Förutom den lilla sjöjungfrun, som i sitt första möte med den övre världen blir vittne till ett skeppsbrott ur vilket hon räddar livet på en prins. En förälskelse som får henne att offra sin röst för ett par ben och på så sätt få en plats i det kungliga palatset.

Jag måste erkänna att jag, även om jag tycker mycket om Disney’s film, alltid stört mig oerhört på prinsen som jag tyckt är en riktig fjant. Att Ariel valde honom framför havsbottens paradis har alltid irriterat mig. Så jag är rätt nöjd med Gastauts slut på sagan, som med sin skönhet och sorg kommer som en befrielse. Mer om detta för den som läser boken.

Gällande illustrationerna älskar jag att dra fingertopparna över den lilla sjöjungfruns stjärtfena, vars silvriga fjäll präglats in i bokens blad och skapar en kännbar struktur. Jag tycker även om alla mönster och virvlande linjer som inte bara täcker kvinnornas klänningar och männens kostymer utan även ger form åt havets vågor, havskungens snäcka och palatsets tapeter. Den naivistiska stilen som återspeglas i fiskarnas enkla former och de distinkta penseldrag som gjorts för varje grässtrå och blomma uppe på kullarna är fin. Jag kan dock tycka att det gått för långt i de fåglar som svävar över havet och sitter på stenar, de passar inte riktigt in i resten av bilden.

Jag blir inspirerad till att läsa originalet. Kanske en tredje version kan lyckas få mig att hysa tycke för prinsen. Än så länge har de inte lyckats. Men jag gillar Disney’s och Gastauts tolkningar ändå.

p.s. Tipstack till Klok som en bok!

lördag 29 mars 2014

Sagan om den lilla farbrorn

I och med att Barbro Lindgren i veckan belönades med årets ALMA-pris passade jag på att läsa om min favorit – Sagan om den lilla farbrorn. Jag mindes inte att den var så…, hemsk! Den lilla farbrorn är verkligen ensam, med en ensam människas skuld, skam och självförakt. Varför är det ingen som gillar honom? frågar han sig. Han som är så snäll... Kanske är snällheten och den ofrivilliga ensamheten vår kulturs största skam och last. För att vara ofrivilligt ensam måste väl tyda på någon slags defekt, inre eller yttre, och snäll är väl bara den som inte förstått sig på verkligheten? Eller som är alltför rädd för den.

Människorna sätter krokben för den lilla farbrorn, och hundarna morrar åt honom. De tycker att han är för liten, ser dum ut, och att hans hatt är ful. Då förtjänar han väl det tänker nog de pompösa uppåtnäsorna. Ännu roligare är det att inte ens låtsas om honom och sträcka snorborrarna ännu högre i skyn. Det är verkligen synd om den lilla farbrorn.

Men så kommer hunden – och vilken hund! När en har haft det så miserabelt som den lilla farbrorn är det att ramla omkull av en hoppande hund, det att få bjuda på en, två, tre, tio kakor och det att bara sitta i solskenet på en farstutrapp med en våt hundnos i handen höjden av lycka och livsglädje.

Jag behöver inte berätta hela historien för att förklara min kärlek till den här berättelsen och till Eva Erikssons illustrationer, i synnerhet koltrastarnas förehavanden i bakgrunden är något som jag tycker är värt att uppmärksamma. Slutligen tycker jag att Sagan om den lilla farbrorn är en utmärkt bok att läsa högt och prata om, både med stor och liten. Med rätt ord, och rätt illustrationer, tror jag att de flesta ämnen är möjliga att ta upp även i böcker som riktar sig mot en väldigt ung målgrupp. Gro Dahles böcker med illustrationer av Svein Nyhus (däribland Den Arge, som berör situationen med att ha en aggressiv pappa) är andra lyckade exempel på att hantera känsliga teman.

Hurra för det!

Nattsagor för sömnlösa


Jag plockar ner Nattsagor för sömnlösa, vänder på den, läser, och ställer tillbaka den på bibliotekets hylla. Framsidan fångar mig, men inte baksidans text. Framför mig ser jag mig en typisk roman om en ung vuxen; om vänner, fester och kärleksbekymmer, om brist på ansvar och total frånvaro av framtidsplaner. Den fjärde gången jag tar ner boken vänder jag inte på den. Efter ett tips från Lina Arvidsson om textens lekfullhet och nytänkande blir jag alltför nyfiken för att låta den vara.

Nattsagor för sömnlösa handlar om Olivia. Olivia bor på Södermalm i Stockholm. Olivia jobbar i en kiosk i Skärholmen. Hon har två nära vänner – Pascal och Chris. Hon har en olycklig kärleksrelation med den äldre Josef som redan har en annan ”Hon”. Och så festas det. Och ja, här lyser både ansvar och framtidsplaner med sin frånvaro. Så jag hade rätt i min gissning. Däremot är språket något särskilt. Johanna Wester bildar meningar där orden springer om varandra och skapar liknelser som jag aldrig hört förut men som är klockrena. Jag upplever att texten är särskilt kryddad med dessa nydaningar i bokens första halva, i den grad att deras antal nästan blir mig så pass övermäktiga att jag får svårt att koncentrera mig på själva berättelsen. Men sen blir det färre av dem, eller så är det bara jag som vänjer mig.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när jag läser om Olivia. Eller på tv-serien Sex and the City där Carries vänner försöker få Carrie att förstå hur fel ”Big” är för henne (likheten mellan Bigs ”Hi, kid” och Josefs ”Tjena, tjejen” skapar också utropstecken i marginalen). Liksom Samantha, Charlotte och Miranda får Pascal och Chris lyssna på det ständiga kärleksältandet. För Josef är ständigt i Olivias tankar, och i hennes ord. Hon skriver om honom i sina anteckningsböcker, skickar sms efter sms. Han ligger som ett filter mellan henne och omvärlden. Inget annat existerar. Lägenheten städas enbart då hon väntar besök av honom. Hennes framtidsplaner sträcker sig till att vilja "resa bort". Jag förstår Pascals och Chris frustration kring detta, och det som sedan sker är oundvikligt. I slutändan förstår även Olivia. Det där filtret tycks faktiskt vara möjligt att lyfta av. Och det inger hopp, även om hon inser det väl sent. Men ibland är det så det måste vara, inga andra röster kan styra, en måste själv komma till insikt och bestämma sig. Annars är risken stor att vi bara faller igen.

Så visst var den värd sin läsning, särskilt för Westers hantering av språket. Extra förtjust blev jag då jag läser om den klänning som Olivia köper (jag drar självklart paralleller till Henry David Thoreaus ord om vår relation till kläder);

En dyr klänning att prata allvar i. Jag hänger upp den på en galge på utsidan av garderobsdörren, så att jag ska känna den lika väl som jag känner till antalet dagar kvar till konserten.

Och det här är bara en av många fina meningar.

p.s. Men jag kan inte förlika mig med att Olivia heter just Olivia (de som läst Engelsfors-serien kanske förstår). Vad skulle jag gett henne för namn? Sara kanske. Eller Ellen.

fredag 28 mars 2014

De stora bokstäverna - och de elaka

Jag förälskar mig i språk och ord, i hur en särskild komposition av bokstäver tillsammans kan representera ett objekt, ett skeende, en känsla, en färg. Bara att tänka på de ord jag lämnat bakom mig i dessa meningar får det att hisna i magen. Tänk vad människan hittar på!

Vissa ord vill jag gärna använda så mycket jag kan, ofta är det tyvärr ord som är så bundna till vissa sammanhang att det är svårt att hitta tillfällen att använda dem i vardagen utan att verka helt koko. Som versaler och gemener. De stora bokstäverna och de små, eller som jag ibland tänker – de elaka.

Ordet versal har sitt ursprung i tyskan och det faktum att de stora bokstäverna inledde verserna i en text. Alltså ett ord relaterat till språk. Logiskt. Ordet gemen, som också har sitt ursprung i tyskan (gemein – allmän/vanlig) relaterar mer till människor, som i uttrycket ”gemene man”. Att de små bokstäverna troligen förekommer oftare än de versala kan ju göra även denna förklaring tämligen logisk, om än något långsökt.

Men en annan betydelse av ordet gemen är elak, lömsk och tarvlig. Ursprunget till detta är för mig oklart, troligen är kopplingen mellan små bokstäver och elakhet obefintlig. Om vi inte pratar om innehållsdeklarationer på livsmedel. Eller det finstilta i reklamannonser.

torsdag 27 mars 2014

Viviane Élisabeth Fauville


Viviane Élisabeth Fauville är en människa som hänger i en skör tråd. Som hänger i en skör tråd och dessutom håller ett spädbarn i famnen. Tillvaron krackelerar. De återkommande besöken hos psykoanalytikern två gånger i veckan, de olika tabletterna. Men sprickorna fortsätter att sprida sig. Vivianes man, tillika chef, lämnar henne för en yngre kollega. Allt snurrar.

Viviane Élisabeth Fauville läser jag på en kväll. Det är, liksom ofta när det gäller sekwas böcker, en historia med en trasig huvudperson. Författaren Julia Deck målar upp Vivianes känslor på ett trovärdigt och konsekvent sätt. Relationen mellan mor och dotter vänds upp och ner och spädbarnet blir den starka arm som Viviane behöver för att överleva. Jag får känslan av att detta barn är en åldring i en nyfödd kropp, och att Viviane i avsaknad av både mor och vänner lägger hela sitt liv i dennes små händer.

För Viviane har problem, inte bara med sin man och sin ångest. Viviane har tagit livet av sin psykoanalytiker. Eller var det verkligen så? Vad är dröm och vad är på riktigt? Minnena kommer som de vill, ibland är de helt svarta och ibland klara som en film på vita duken. Berättelsen följer Viviane under några veckor efter mordet. Polisförhör. Avlämning och upphämtning hos dagmamma. Sjukhusvistelse. Domslut. Brottet uppklarat. Snipp snapp slut. Men jag tvivlar. Är den som tar straffet verkligen den skyldige?

onsdag 26 mars 2014

Käre herr Kawabata


Efter att ha läst klart Käre herr Kawabata av Rashid al-Daif misstänker jag att jag kan ha drabbats av ett virus, ett virus som gör att jag först i slutet av en bok börjar tycka att den är något att ha. Min högra hand noterar det allt tunnare sidantalet, och som under ett maratonlopps sista meter får kroppen lite extra energi för att faktiskt kunna njuta.

Så det är först i det sista kapitlet som texten fångar mig. Efter att Rashid i ett brev till herr Kawabata (den japanska författaren) berättat om sin uppväxt, relationen till föräldrarna, krocken mellan det traditionellt religiösa och det modernt vetenskapliga, engagemanget i inbördeskriget och kamrater som dör, ligger han själv blödandes på marken. Vi närmar oss döden, vi svävar i ett ingenmansland. Lever vi än? Är vi döda? Eller är det bara en dröm? Brevskrivaren kommenterar sina egna ordval och språkets märkliga uttryck. Särskilt under dessa sista sidor känns det som om han, påverkad av den snabbt annalkande döden, vill få ur sig alla de filosofiska funderingar som legat latenta i hans inre. Som om han genom att vidarebefordra dessa kan få dem att överleva den egna kroppen.

tisdag 25 mars 2014

ALMA-priset 2014

Jag lyssnar (och väntar) mig igenom Vetandets Värld, Lunchekot, Land- och sjövädret, ytterligare Ekonyheter och slutligen – Kulturnytt och tillkännagivandet av årets ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award). Och blir förvånad, för första gången i prisets 12-åriga historia känner jag igen författaren! Barbro Lindgren.

Den första bok som dyker upp innanför skallbenet är böckerna om Sparvel och Hemligt-serien. De svalde jag i ett fåtal tuggor tillsammans med många andra under min stora bokslukarperiod (låg- och mellanstadiet). Men sen då? Vad har hon skrivit mer?

Frågan är nog snarare vad hon inte har skrivit...

Efter annonseringen i P1 traskar jag bort till biblioteket som ordnat ett helt buffébord med Barbro Lindgrens böcker, och det blir o:n och a:n och aha:n. Här är ju böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang (som fortfarande skrämmer mig), böckerna om Max (som det borde skrivas doktorsavhandling om), böckerna om hunden Rosa, om grisen Benny, om den vilda bebin och min favorit; Sagan om den lilla farbrorn.

Och så finns här många fler som jag inte alls känner igen, de flesta är i samma stil som min favorit (tänker främst på Eva Erikssons illustrationer), men här finns även Gogos vita barn som sticker ut avsevärt med sina bilder och så ett antal ”vuxenböcker”. Tänk vad jag lär mig!

Och till på köpet är det en riktigt bra dag för biblioteksbesök. Böcker som jag nästan gett upp hoppet om dyker en efter en upp på hyllorna. Det blir en tung kasse.

måndag 24 mars 2014

När Åkes mamma glömde bort

Det här är en bok jag länge haft på att-läsa-listan. Framsidan är en underbar illustration av total förvirring/ utbrändhet.

I en introduktion får vi veta att Åkes mamma alltid har något på gång, telefonen ringer och det är Bråttom! Bråttom! Men en dag vaknar Åke innan mamma och upptäcker att hon har förvandlats till en drake (jag skulle gissat på dinosaurie). Åke är dock en driftig liten kille och tar med mamma ut för att söka hjälp på sjukhuset. En märklig utflykt blir det; mamma äter skalbaggar, sprutar eld och skrämmer småbarn. Riktigt obehagligt blir det aldrig, trots att oron vid vissa tillfällen darrar i Åkes barnaögon. Och slutet är gott och firas med O’boy (som till skillnad från i Nilsson Thores fantasivärld här får behålla sitt originalnamn).

Jag ler allra mest åt de två besök Åke och hans mamma gör. Det första är hos doktorn där Åke berättar att mamma behöver hjälp eftersom hon ”har glömt hur man jobbar och lagar mat (…) och så äter hon flugor” varpå doktorstanten svarar att ”Tyvärr. Vi har inga såna sprutor, tack och adjö det blir trehundra spänn…”. Ha ha ha!

Det andra besöket är hos mormor som inte alls tycks finna det märkligt att dottern bytt skepnad och rullat ihop sig för att sova bakom soffan. Mormorn är så härlig förtröstansfull, författaren och illustratören Pija Lindenbaum lyckas komprimera all världens lugn och trygghet och ”det går säkert över” i denna karaktär – och på bara en sida, med en bild. En sån mamma/mormor borde alla få ha.

Det enda jag har lite svårt för med boken är när perspektiven i illustrationerna blir lite väl skeva. Jag är absolut ingen perspektivpedant men ibland får min hjärna lite svårt att hantera de osynkade linjerna.

söndag 23 mars 2014

José Saramago: Dubbelgångaren


Jag gjorde det. Läste ut Saramagos Dubbelgångaren. För det var nära att jag slutade efter gränsen vid de första femtio sidorna. Språket är igenkännligt men av någon anledning otillgängligt den här gången. Jag lyckas inte komma in i orden och många meningar, sidor, går mig helt förbi. Varför fortsätter jag? För att det skulle vara ett personligt nederlag att rata en bok av en författare som står bakom flera av mina bästa läsupplevelser? För att jag annonserat titeln här på bloggen? Oroväckande i så fall, att sådant ska styra min läsning.

I korta ordalag handlar Dubbelgångaren om historieläraren Tertuliano Máximo Afonso som i en film upptäcker en man som är en exakt kopia av honom själv. Bokens första hälft hinner passera innan Tertuliano kommer i personlig kontakt med dubbelgångaren. Under denna halva redovisas Tertulianos oro, stress och skräck inför det faktum att det finns en identisk like (och vad det gör med hans eget Jag). Det väcker tillräckligt med nyfikenhet hos mig för att harva mig igenom dessa omkring 150 sidor för att få veta reaktionen hos den andre. Därefter övergår nyfikenheten i oro, och i bokens slutskede i ren skräck. Känslan inför de sista sidorna påminner mig om den effekt som de avslutande kapitlen i Saramagos Grottan hade på mig.

Men på grund av svårigheterna med språket samt den alltför långsamma inledningen skulle jag avråda att välja Dubbelgångaren i ett första möte med Saramago. För läsarens skull. Och för Saramagos.

Välkomna istället berättelserna i tidigare nämnda Grottan, Evangeliet enligt Jesus Kristus eller Kain.

lördag 22 mars 2014

Sommarregler

Kanske är det helt fel att läsa Shaun Tans Sommarregler när snön ännu ligger? Eller kanske helt rätt!

Jag är ett stort fan av Shaun Tan, som jag upptäckte i och med att han tilldelades ALMA-priset 2011. Den som inte läst Ankomsten har verkligen något att se fram emot.


Sommarregler är vad den heter – ett antal regler att följa under sommaren; ”kom aldrig försent till en parad”, ”ge aldrig dina nycklar till en främling”, ”ha alltid med dig en bultsax”, ”missa aldrig sommarens sista dag”. I centrum finns Pojken, och en bror som är som bröder är – retsam och småelak, men när det verkligen gäller; hjälten som räddar, kartan som visar. Egentligen är det min egen tolkning att de två pojkarna är bröder, några bevis framkommer inte mer än i hur Tan framställer relationen mellan pojkarna i sina underbara illustrationer.

Shaun Tans illustrationer är fantastiska och fulla av känslor. Färgbehandlingen påminner mig om ett barnprogram där en man målade fram en berättelse i filmjölk. Om jag skulle köpa mig Sommarregler skulle det vara i tre exemplar. Ett för hyllan att läsa och två för att kunna klippa ut varje uppslag och häfta fast dem på väggen.

Tan tecknar så fint upp barnets sommar, och hur det mest alldagliga via fantasin kan växa till något monstruöst. Att palla jordgubbar blir ett intergalaktiskt äventyr, grannkatten utmålas som en jätte, kråkklaner annonserar krig. Och så Tans robotdjur som känns igen från Ankomsten.

Den enda undran jag har är hur jag skulle läsa Sommarregler för ett barn? Textens meningear är korta och koncisa. Illustrationerna är rika på innehåll men saknar ändå de små detaljer som jag så gärna går på skattjakt efter. De minnen och funderingar som väcks i mitt eget huvud är alltför personliga för att tala med en liten om.

Men det skulle nog ge sig. Med barn vet jag aldrig.

fredag 21 mars 2014

Poesi till Världspoesidagen

Grattis på Världspoesidagen! Dagen till ära bidrar jag med en bit poesi. 


hallå eller!

känn nävar se mig slåss!

ha!

vilken förvåning vilken överraskning men ja jag har tränat

för vem kan hoppa rep under låga tak vem kan luta sig nedåt ja kuta med rygg tassa tyst

nu riggas ringen varje hörn har en i oförberedda skor

(mina i rött svart en linje mitt i)

en gonggong en spark en till och en annan

var har vem har ja jag flyger

vilken akt vilken takt och ton för sjunger uppåt

ja! flyger uppåt sjunger uppåt är              uppåt


ding dong gong gong slutsignal final men blickar uppåt spejar uppåt vart försvann?


ha ha!

torsdag 20 mars 2014

Omständ-l-ig

Det heter inte omständig! Tänk att jag har levt så länge, läst så mycket, skrivit så mycket, utan att någon fällt krokben för mig med det ordet. Varit blind, liksom de som lett mig. Men i jämförelse med förutmjukad välkomnar jag denna rättelse. Jag vill ju inte vara omständlig.

onsdag 19 mars 2014

Fysik för poeter

Av vetenskapsmännens entusiasm att döma är Nobelpriset i fysik säkrat för de som upptäckt spår av gravitationsvågor från universums födelse (fråga mig inte hur). Jag tycker att det kan vara lämpligt med ett hederspris i litteratur på samma gång. Låt mig citera Camilla Widebeck på P1:s Vetandets Värld som beskriver upptäckten som:

”… en sorts krusning i ljuset från universums barndom…”

Att forskarlaget dessutom tillbringat tre år på Sydpolen för sin vetenskap gör det än mer poetiskt.

Den sitter fast

I stunder då hjärnan förvandlats till ett block oasis, då en lång promenad inte är tillräckligt lång och då kylan biter (men inte tillräckligt djupt) är det en lycka att ha fina böcker till hands.

Oliver Jeffers Den sitter fast är en sådan. Handlingen i Jeffers berättelse är oerhört simpel; pojken Floyd leker med sin drake som fastnar i ett träd och för att få loss draken kastar han upp sin sko – som också fastnar. Sedan följer helt enkelt en räcka av saker som Floyd kastar upp för att få ner de andra sakerna. Inget mer. Men valet av saker tillsammans med underbara illustrationer gör att jag skrattar högt i stort sett för varenda nytt uppslag.

Jag älskar när det enkla kan bli så bra. Särskilt högt skrattar jag då Floyd (förutom favoritskon) kastar upp mjölkbudet, stegen, glödlampan och sågen. Den nyfikna valen (ja, den kastas också upp) påminner dessutom om valen ur Liftarens guide till galaxen, den som helt osannolikt materialiseras i tomma intet och innan sin död hinner filosofera sig fram till både vad den själv är (en val), och vad som kommer emot den (hård mark). Floyds val får det dock inte lika blodigt.

Läs och le!


tisdag 18 mars 2014

Anteckningar från en ö

Det tar inte lång stund att ta sig igenom Anteckningar från en ö av Tove Jansson och Tuulikki Pietilä. Ändå känns den tiden smått bortkastad. Jag gillar Tove Jansson, jag älskar Pappan och havet. Men det bästa med Anteckningar från en ö är framsidan, en underbart vacker karta över ön Klovharun där Tove och Tuulikki byggde sig sitt hus och bodde tillsammans. Det är en illustration full av fantasi och sagor, den väcker nyfikenhet och det känns som om jag tittar tillräckligt noga, tillräckligt länge, kommer små figurer uppenbara sig, spatsera över ön, bada i vikarna, fiska från klipporna, Muminmamman kommer förgäves plantera sina rosenbuskar.

Omslagsbilden är gjord av Toves mor Signe Hammarsten-Jansson ("Ham"). De övriga illustrationerna i boken av Tuulikki är också fina men väcker inte samma starka känslor (de är ju visserligen av ett helt annat slag). Texten finner jag spretig och osammanhängande, jag förstår inte riktigt vad som vill bli sagt. Och eftersom jag varken har djupare kunskaper i fiske, ö-liv eller finlandssvensk vokabulär är det mycket som går mig helt förbi. Jag får en krass känsla av att boken bara är ett sätt att profitera på intresset kring Tove Jansson, ungefär som när musiker gör ännu en avskedsturné eller släpper ytterligare ett samlingsalbum. För att det finns tillräckligt många som vill ha sett, ha hört, ha ägt ALLT som är relaterat till sin idol. Det som motsäger min misstanke är att boken faktiskt är skriven av Tove Jansson själv, och alltså inte någon efterkonstruktion. Lite ledsamt då, att det är ett sånt bottennapp.

Men det finns ju alternativ. Pappan och havet som sagt.

måndag 17 mars 2014

Ränderna går aldrig ur

Apropå zebror så har jag alltid trott att uttrycket "ränderna går aldrig ur" har med just zebror att göra, att det handlar om att man inte kan ändra på det man fötts med. Men den tolkningen är tydligen tagen ur det blå (eller snarare ur det grå - min hjärna). Uttrycket "ränderna går aldrig ur" syftar på de spöstraff som brottslingar gavs under främst medeltiden. Såren - ränderna - som piskrappen ritade på de straffades ryggar satt ju kvar hela livet. En gång dömd, alltid dömd.

Sorgligt. Mitt förslag var betydligt roligare.

Treo, Enis & En till

Boken togs från hylla till hand i tron att jag framför mig hade ännu ett verk av Pija Lindenbaum. Det var något med illustrationerna, färgerna, samt sättet att teckna djur. Personer med större kännedom om barnboksförfattare får ursäkta min okunskap och otränade öga. För i det här fallet var det inte Pija Lindenbaum, utan Maria Nilsson Thore.

Och jag gillar min nya bekantskap Nilsson Thore och hennes bilder. Uppslagen Tar Tid. Något som jag ser som något positivt när det gäller illustrerade böcker. Som att vara ute på skattjakt hittar jag fler och fler detaljer, jag blir aldrig riktigt färdig. Den trasiga persiennen, de randiga lakanen över Treos lika randiga kropp, fisken i vasken, den planterade klädstången och den återkommande tvåsamheten (hand i hand, sida vid sida).

Kort sagt handlar historien om Treo som bor med Enis. Människor i zebraförpackning. Treo är trött på att alla dagar ser likadana ut. Att inget spännande händer. Tills en dag när Enis går ut för att handla de sedvanliga skorporna. Treo ligger i sängen och surar när det plötsligt låter ur garderoben - och Enis kommer fram mellan kläderna och vill leka. Saken är ju den att det här inte är Enis (den observanta har upptäckt att zebrornas namn är markerade på deras högra underarmar), vilket Treo tror. Hur som helst hittar de två zebrorna på allt möjligt tokigt, min favorit är när de snorklar i ett badkar fyllt med Oj Oj chokladdryck. De går verkligen "all in". Men självklart blir det inte riktigt så bra som Treo tänkt sig, plötsligt börjar det skymma och magen knorra - och det finns inga skorpor! Katastrof! Tur då att den riktiga Enis faktiskt gick till bageriet som han sagt och kommer visslande längs uppfarten. Och först nu kommer det fram att den skojiga Enis inte alls är Enis, av underarmen att dömma heter hen Minus. Slutet gott allting gott (särskilt kringlorna från bageriet).

Jag har främst tre invändningar mot boken:

1) Minus är läskig. Och jag tycker att det är märkligt att Treo tror att zebran som kommer fram ur garderoben med sitt galna leende är Enis - som Treo borde känna utan och innan.

2) Berättelsen lever inte riktigt upp till baksidestexten (fins det inget vackrare ord?), som tycks utlova något betydligt farligare än en hungrig mage och uteblivna skorpor.

3) Jag har verkligen inget emot att de fingerlösa zebraklövarna kan hålla både tepåse, målarpensel, skokrämstub och portmonnä, men att Enis bär femfingrade diskvantar när hen diskar stör mig. Jag tycker att fantasivärldar har gränser och regler de med.

Men kritiken är egentligen liten i förhållande till den glädje och nyfikenhet som boken framkallar i mig. Både genom dess text och bilder. Och jag gillar upproret mot det alldagliga, mot rutiner och mot så-har-vi-ju-alltid-gjort. Och jag gillar att det faktiskt kan räcka med att byta skorpor mot kringlor för att göra den revolten.

söndag 16 mars 2014

En bit av mig fattas

I väntan på att få händerna på David Levithans Jag, En tänkte jag värma upp med en annan av hans böcker. Valet föll på En bit av mig fattas, mestadels p.g.a. omslagets färger och formgivning. Men det var nära att projektet lades ner redan efter författarens inledande dedikation. Hur arbetar men egentligen med korrekturen? Eller så är det jag som ser för mycket när det gäller andras texter. Kastar sten i glashus.

Jag valde att ändå fortsätta. Innan jag slog igen boken efter några timmars läsning hade jag hittat dubbla ord på inte mindre än 4-5 ställen. Det är trist när läsning (för)störs av misstag kring sättning och korrektur.

I övrigt kretsar berättelsen i En bit av mig fattas kring tre unga personer som på plats i New York upplever händelserna den elfte september. Boken är indelad i fem delar där vi för varje del förflyttar oss en liten tid framåt från den där dagen hösten 2001. Det handlar först och främst om på vilka sätt Claire, Peter och Jasper förändras och påverkas av det som hänt. Det pratas om ett före och ett efter. Ingen av dem förlorade någon nära bekant i dådet, ändå är de drabbade och för alltid präglade. Deras roll som människa blir både tydligare och suddigare i konturerna.

Det som berörde mig mest var när Claire (19 år) får höra vad som hänt och går över till sin lillebrors lågstadieklass för att hjälpa till att hålla barnen lugna:

"Sedan går vi tillbaka till barnen och försöker samla ihop så många orangea kritor från de tomma bänkarna att alla kan rita pumpor. Världen håller på att rasa samman, och det här är allt vi har att erbjuda." 

Boken är godkänd. Lättläst. Fin i sin enkelhet. Trots att elfte september skapade världshistoria har jag inte läst så många romaner som relaterar till den. Extremt högt och otroligt nära är en av få. Men det är som det skrivs – vi minns var vi var och vad vi gjorde när vi fick reda på det. När vi fick se det.

Kapuschonger och franska munkar

Igår blåste vintern in, som ett sista uppror mot den annalkande våren. Snö på marken. Stundom kraftig sol mellan de snabbt framskridande molnen. Jag skyndade på till biblioteket för att bunkra böcker (för tänk om det blir en riktig storm!), höll hårt i kapuschongen, och än hårdare i tygkassen.

Kapuschong? Ja. Ni vet. En huva, en luva, en munkkåpas topp. ”Som på en hoody” förklarar jag för yngre syskon. Och aha – de fattar. Och skrattar.

Ordet kapuschong svepte förbi mina tankebanor för ett tag sen och jag försökte själv härleda det till andra ord, på något sätt hitta dess ursprung (jag gillar att grubbla ett tag själv innan jag rådfrågar Nätet). Varken det engelska hood eller det svenska huva är ju särskilt likt. Min spontana gissning var att det är ett franskt låneord, och ordboken bidrog, enligt gissning, med ordet capuchon.

Efter lite detektivarbete på låg nivå tycks det som om det franska capuchon kunde härledas till Kapucinerorden, och munkklädsel utan huva är det väl få som skulle godkänna. Men sen tycks Kapucinerorden ha fått sitt namn just för det att de bär en särskild kapuschong… Det leder ju runt i cirklar.

Jag börjar om från början. Eller snarare från den svenska etymologiska ordboken.

Kapuschong från franskans capuchon.
Franskans capuchon från italienskans cappa (kåpa).
Och italienskans cappa från latinets capu’cium.

Och just det! Caput! Latinets huvud som har gett oss sådant som capitol (huvudstad), per capita (per huvud/ person) och capitain (överhuvud). Och att kapuschongen täcker just huvudet (förutom när det blåser allt för hårt) gör ju det hela än mer logiskt!

Helgens huvudbry avklarat.

lördag 15 mars 2014

José Saramago: Kain


José Saramago är en av mina favoritförfattare, jag har inte läst alla hans böcker men de jag har läst har alltid känts så djupt in i själen. Han påminner mig om Marianne Fredriksson, troligen p.g.a. deras sätt att återberätta historiska eller bibliska skeenden utifrån nya perspektiv, utifrån mänskliga perspektiv. En annan likhet är att både Saramago och Fredriksson har en oerhört fin känsla för språket. Detsamma lär gälla Saramagos översättare Hans Berggren.

Att läsa Kain är lycka. Det är mig inte särskilt ofta förunnat att ha sådana läsningar, men vetskapen om att ha boken i min jackficka – för dess format passar utmärkt ner – är som att gå runt med en skatt, ett varmt klot, en vacker klenod. Jag är troligen bergatagen av språket, förälskad helt enkelt (och vad kan man inte säga för märkliga saker då!). Saramago har ett språk där varje ord tycks vara särskilt utvalt att få medverka i de (ofta långa) meningar som bildar berättelsen. Men det kräver nog ett särskilt lynne för att ta till sig Saramagos hantering av språket. Här återfinns ord som jag sällan ser annars, samma känsla infinner sig som när jag var yngre och vi fick paket från Tyskland. En kartong innehållandes choklad, Nutella och annat godis som på den tiden inte fanns i Sverige. En längtan efter sådant som jag glömt bort, en förstorad njutning av det som givits.

Saramago utnyttjar varje sidas hela yta; talstrecken lyser med sin frånvaro i dialogerna som istället flyter med som vattendrag i texten, personnamn har berövats sina inledande versaler och den enda naturliga paus som finns är den mellan kapitlen (styckesindelningar saknas helt). Flera gånger kommer passager där fingrarna skriker efter möjligheten till en penna – jag vill stryka under, ringa in och strö utropstecken i marginalerna. Men boken ska tillbaka till biblioteket och få nya läsare med nya tolkningar.

Själva berättelsen utgår från den bibliska historien om Kains mord på sin broder Abel. Kain straffas sedan av Herren själv till att "vilsen vandra kring i världen", samtidigt utlovas han att han inte kommer dödas eller göras illa - om han själv undviker att skada andra. Kain lämnar sitt hem för att vandra ut i öken och längs sina vandringar stöter han på flera bibliska historier (Abrahams offrande av sonen Isak, byggandet av Babels torn etc.), utan egen kontroll över när, hur och var kastas han mellan olika ”nu” och platser. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Disneys långfilm Lejonkungen 3 där historien från den första filmen berättas helt utifrån Timon och Pumbas ögon. Men här slutar troligen likheterna.

Kains resa är fylld av död och elände. Till stor del frammanad av Gud själv. Jag gillar verkligen hur Saramago bygger upp Guds personlighet och relationen mellan honom och Kain. Saramago gör sin Gud mänsklig, långt ifrån felfri och allhärskande. Vid Guds sida står änglarna likt tjänstemän och hantlangare. Och över allt detta svävar den alltid närvarande Berättaren. Saramago låter Berättaren ta plats, Berättaren får plats att förklara sig själv och sin berättelse, reder ut karaktärers existensberättigande och ursäktar historiska fel och andra märkligheter. Såsom huruvida en enkel bonde verkligen använt sig av de sofistikerade ord som berättaren redogör för.

Jag finner det alldeles underbart.

fredag 14 mars 2014

Arbetslöss

Som stekta sparvar flyger de in i munnen ibland. Orden. Hur underbart fri är inte den glädjen!

- Nu ska vi se. Du är alltså arbetslöss?
- Ursäkta, men nu blev det väl lite fel?
- Va?
- Jag är endast en, och därför inte plural.
- ?
- Om jag är något så är det i så fall en arbetslus. Men eftersom vi är många är det ju lätt att ta fel.
- Ja, ursäkta, det var nog inte riktigt så jag menade…
- Nej, självklart inte. Du får ursäkta min livliga fantasi och min lek med språket.
- Okej. Men om vi tittar här på lediga tjänster…
- Men det är ju underbart! En helt ny vändning!
- Ursäkta? Men vart är du på väg? Ska du gå? Vi är inte färdiga!

Bara en liten lus, precis som Lillstrumpa (eller var det Lilla Syster Yster?) önskade bli när hen blev stor. Som hoppar runt. Som kliar i armvecket.

Förutmjukad

Förutmjukad. Hur länge som helst hade jag för mig (och vägrade acceptera motsatsen) att det hette just så – förutmjukad. Det lät ju så självklart och logiskt. På samma sätt som förkrossad innebär att objektet ifråga blir just krossat, att en förtryckt trycks ner och att en förnedrad fälls ned på rygg och sparkas på. Förutmjukad skulle så bra beskriva hur en person förlorar all sin ryggrad, all styrka, som pressad ur en kaviartub, smetas ut på skrapig asfalt, spottas på, trampas på.

Det korrekta, förödmjukad, gör mig bara förvirrad. Enligt mitt system skulle alltså en förödmjukad person bli mer - ödmjuk? För mig är en ödmjuk person en med förståelse och inlevelse medan en förödmjukad person är någon som skymfats och kränkts. Jag tycks ha fått allt om bakfoten. Jag fortsätter vägra. Att vara ödmjuk förutsätter inte tidigare förnedring, det behövs bara lite fantasi, empati och inlevelseförmåga. Sådant som böckerna ger oss.

Och i protest högerklickar jag på mitt ilsket rött understrukna förutmjukad. Och lägger till i ordlistan.

torsdag 13 mars 2014

Zadie Smith: NW


När jag promenerar runt på platser med mycket människor, slår det mig ofta att alla dessa människor är enskilda individer. Var och en av dem är, och har, ett liv. Alla har varit små, även uteliggaren vid Göta Lejon, alla har föräldrar (döda, levande, närvarande, frånvarande), de flesta har gått i skolan, många har varit kära, några lever efter egna principer, andra flyter bara med, de flesta tänker. Några hatar katter, några hatar regn, några älskar bäggedera. Det är överväldigande för en person som älskar berättelser att promenera runt i en sån gryta av historier.


Då är det skönt när någon gör ett urval, utser några kandidater och portionerar ut berättelserna i lagom stora doser. Det gör Zadie Smith i romanen NW. Hon låter oss följa med som osynliga betraktare, som rävar. Vi smyger runt längs gatorna och in i husen i nordvästra London. Här finns Leah, Felix, Keisha, Nathan och flera bifigurer. Deras liv flätas samman på olika sätt, vissa bildar större vävar medan andra endast delar enstaka varptrådar. Just så som jag upplever det bland människor.

Allra mest gillar jag den del som utgår från Keishas upplevelser, 185 brottstycken som följer den lilla flickan Keishas utveckling till den vuxna kvinnan Natalie. För Keisha blir inte bara äldre, hon byter namn, klass och umgänge. Leahs tråd i väven är den enda mellan nuet och dået som Natalie inte klipper av. Men trådarna, och minnena som finns inuti är inte lika lätta att kapa. I bakgrunden hör Natalie rösterna viska ”kokosnöt” – ett uttryck för mörkhyade personer som beter sig och tror sig vara ”vita på insidan”.

Att läsa Zadie Smith är att röra sig i London, det är att lära känna människor som ingen tycks känna till fullo, få lyssna till historier som aldrig fått chansen att berättas hela och hållna. Smiths människor är vilsna i sig själv och i tillvaron. NW är som världen. Högst verklig.

onsdag 12 mars 2014

Friheten att berätta, friheten att få lyssna

Jag lever på andras yttrandefrihet. Jag lever på deras frihet att kunna berätta, och på min frihet att få läsa. Utan den skulle min tillvaro vara fattigare. Utan den friheten hade Herta Müllers hjärtomvridande historier från Ceaușescus Rumänien troligen aldrig nått mig. Schibbyes och Perssons 438 dagar hade aldrig hamnat på min att-läsa-lista. Halls Ensamhetens brunn hade varit en omöjlighet. Liksom Hosseinis Flyga drake.

I och med mordet på Sveriges Radios korrespondent Nils Horner har inte bara en enskild människas röst tystnat utan även rösterna hos alla dem vars berättelser han förmedlat till sina lyssnare. Till mig.

EnligtO letar idag efter böcker, författare och kultur från Afghanistan för att lyfta fram dess bokgeografi. För många står nog Khaled Hosseini som ensamt namn, för vad vet vi om Afghanistan? I sökandet efter litteratur tycks det mig som om det gemensamma i historierna är Kriget. Krig mellan länder, krig mellan klaner, krig inuti.

Men jag tycker det räcker med krig. Jag tycker vi sätter oss ner och läser Jalal al-Din Rumi istället.

Bortom gudlöshet och religion
finns en ängsmark där vi möts.
Själarna beträder grönskan och upplever
att varken gudlöshet eller religion finns -
ja, att inte ens något "där" finns.

Dikten Bortom är tolkad av Ashk Dahlén och återfinns i Vassflöjtens sång. 

tisdag 11 mars 2014

De Små Tingens Gud

Det finns böcker som förföljer mig, som pockar på min uppmärksamhet och som tycks dyka upp överallt. Ibland ger jag mig för baksidestexterna och boken får följa med hem. Ibland står jag fast vid mitt ointresse. Ibland ger böckerna upp först. Ibland jag.

När det gäller Arundhati Roys De Små Tingens Gud, som kom 1997 och belönades med Bookerpriset samma år, har den förföljt mig i evigheter. Den har dykt upp så ideligen att jag sneglat över axlar och smygit i ögonvrår för att se om jag är bevakad.

Nu har jag gett upp. Nu är den läst. Nu kan den sluta hänga mig i hasorna. Om den inte blir förbannad över vad jag har att skriva vill säga. För några år sedan bestämde jag mig nämligen för att inte läsa böcker om de inte fångat mig efter ett visst antal sidor in i berättelsen. Det tar ju sån tid att komma igenom ointressanta böcker, tid jag hellre lägger på andra historier.

Jag gjorde ett undantag för De Små Tingens Gud. För ärligt talat hade jag lätt lagt ner projektet efter de första kapitlen om det inte var så att boken varit så enträgen med att vilja bli läst. Mina spontana känslor kring texten är avsmak. Sidorna är fyllda med lukter och spyor, spottloskor och sursvett, grova hårstrån och hår i tofs, löss och flugor, kroppsvätskor och snusksmuts, bad i skitiga floder och pillande i näsborrar. Orden smittar av sig på pappret och jag vill helst bara gå och tvätta händerna. Kanske är det avsmaken och min ovilja att komma alltför nära som gör att jag inte klarar av att sugas in i historien. 

Titt som tätt kommer jag på mig själv med att ha läst flera sidor utan att ha tagit in vad som skrivits. Det är först under de hundra sista sidorna, när en liten båt kommer in i bilden, som jag hänger med någorlunda. En annan orsak till min distraktion kan vara min kulturella bakgrund; alla indiska namn är svåra att hålla reda på, liksom deras inbördes släktband - i mitt västerländska liv är stora släkter och familjer knappast något jag har någon egen erfarenhet av. Tidigare har jag stött på samma svårigheter med Gabriel García Márquez Hundra år av ensamhet, som lyckades vara ännu krångligare eftersom karaktärerna envisades med att döpa de nya generationerna efter de gamla.

Men nu är det avklarat, nu kan jag skrubba mig ren och ta djupa friska andetag av vårluften. Och hoppas att Roys bok hittar någon annan att stalka.

Avund värd

Häromdagen satt jag på ett café. Vid bordet bredvid satt två barn, den ena med en hjärtformad bakelse framför sig och den andra med en lagom liten semla en decimeter framför nästippen. De Vuxna letade kaffe och servetter och teskedar och vattenglas och vad vet jag medan barnen försökte komma på hur man kan äta av det goda utan att det syns. Bara lite. Till dess att De Vuxna kommer och säger Varsågod!

Några bord längre bort satt ännu en familj, barnet i barnstolen fångade genast mitt intresse och mina ögon klistrade sig fast vid boken som den lilla bläddrade i. Jag såg genast att det handlade om en av Wieslanders Mamma Mu-böcker och efter ytterligare en stunds spionage kunde jag fastställa att det var Mamma Mu bygger koja. Jag älskar Mamma Mu.

Tänk om någon av De Vuxna ändå utropat

Hjälp! Högläsare! Är det någon som är högläsare här! Hjälp!

På samma sätt som det kan ropas efter läkare. Då hade jag slängt min fiktiva superhjältemantel över axeln och med tordönsstämma sagt

Ja. Jag är Högläsare. Ge mig boken i handen och den lilla i knät.

Om det är något som ska läsas högt så är det Mamma Mu. Och om det är någon som ska göra det så är det jag.

måndag 10 mars 2014

Vi är vad vi heter

Att som författare namnge de olika karaktärerna i en bok är nog en rolig, om än klurig, uppgift, ungefär som när man får ett nytt gosedjur, husdjur, eller syskon. Val av karaktärsnamn blev särskilt påtagligt för mig när jag läste Engelsfors-trilogin där det finns inte mindre än 7 huvudpersoner som ska få passande förnamn. För mig är författarnas val klockrena, nästintill parodiska, men jag gillar det! Självklart är den personliga relationen till olika namn präglad av egna upplevelser (har du erfarenhet av en snäll Nina eller en vacker Moa så sätter det sig). Men attityden gentemot ett namn kan även vara allmänt spridd p.g.a. en gemensam kultur och historia (namnet Adolf är t.ex. sparsamt använt sedan andra världskriget). Men i bästa fall har vi så pass mycket självinsikt att vi inte drar varenda namne över samma kam.

Här kommer en liten presentation av Engelsfors-trilogins huvudkaraktärer, och alternativa namn (helt efter eget tycke):

Vanessa – gruppens babe/partyprinsessa/skolans snygging
Alternativa namn: Samantha, Michelle, Nicole (eller annat amerikanskt klingande namn)

Linnéa – gruppens emo-tjej/problembarn/jag-hatar-alla-så-håll-käften-för-jag-litar-ändå-inte-på-någon
Alternativa namn: Elvira, Siri, Nora

Anna-Karin – gruppens tönt/”nobody”/mobboffer
Alternativa namn: Bodil, Eva-Lena, Elisabet

Minoo – gruppens plugghäst/duktig flicka (och enda huvudkaraktär med uttalad utomeuropeisk härkomst)
Alternativa namn: Cecile, Jasmine, Amira (eller annat som klingar lätt utländskt utan att skapa större svårighet vid uttal)

Rebecka – gruppens snälla, trygga och osjälviska/vi-måste-hålla-ihop
Alternativa namn: Helena, Hanna, Sara (eller annat ”neutralt” namn)

Ida – gruppens elaking/mobbare/varför-måste-det-här-hända-just-mig
Alternativa namn: Stéfani, Patricia, Jonna (eller annat hårt klingande namn) 

Elias – gruppens emo-pojke
Alternativa namn: David, Love, Hannes

söndag 9 mars 2014

Broarna i Madison County



Något av det bästa jag vet är när jag får människor att läsa böcker, oavsett om jag gillar boken som får dem till detta. Som Broarna i Madison County - som i väntan på att återlämnas till biblioteket upptäcktes på mitt nattduksbord av en vän. Jag hade läst en 40-50 sidor men gett upp eftersom romanen i mina ögon är usel. 

Jag älskar Eastwoods filmatisering av boken, och i de flesta fall så brukar böcker överträffa sina filmversioner. Filmformatet tillåter sällan samma djup som en bok på 300 sidor kan, och böcker som valts att filmatiseras är i grunden ofta bra. Men även här finns tydligen undantagen som bekräftar regeln, och jag sörjer inte. För Wallers bok, tillsammans med Streeps och Eastwoods rolltolkningar har ändå bidragit till en underbar film.

Vad min vän tyckte? Hon läste den från pärm till pärm och sa att hon aldrig gråtit så mycket för en bok. Leve mångfalden! 

Lex bok

Igår tillbringade jag några timmar med att läsa Lex bok av Sara Kadefors. Jag känner mig kluven och smått förvirrad - vad tycker jag egentligen? De inledande sidorna har ett imponerande språk, en högtalare som är direktkopplad till tankarna hos en tonåring. Det går så oerhört fort i svängarna och så fullspäckat av KÄNSLOR! Jag börjar oroa mig för om det kommer fortsätta så här hela boken (för jag är osäker på om jag skulle kunna hantera det rent mentalt). Men det lugnar ner sig och jag börjar känna igen mig både i Kadefors språk och teman från boken Sandor slash Ida. Även i Lex bok handlar det om internet/sociala medier och om att "på skoj" ikläda sig en fiktiv roll, vilket i slutändan kommer få stora konsekvenser.

Boken har intressanta teman, men jag har svårt att hänge mig fullt åt läsandet, jag liksom ryggar tillbaka lite, som i mötet med en dreglande hund med dålig andedräkt. Inte alls för att texten eller historien är dålig utan för att den inte inger mig något förtroende, jag vågar inte lita på den. Dels har jag hela tiden svårt att se Lex och hennes jämnåriga som gymnasieungdomar, istället ser jag ständigt femton-, sextonåringar framför mig. Det är något i deras sätt som får mig att tvivla på att de innan den 327:e sidan faktiskt ska ta studenten. Visserligen har Lex, som mer eller mindre tycker illa om alla människor förutom sin bästis Jonathan, bestämt sig för att samhället och världen är så dålig att den inte är värd vare sig engagemang eller framtidsplaner. Så Lex tillbringar helst tiden med att ligga på sängen och fantisera fram berättelser baserade på de actionrullar som hon och hennes pappa brukade titta på när hon var liten. Jag kan berätta att Lex pappa sitter i fängelse, att Lex mamma har en ny kille (som dessutom är en författare med skrivkramp) och att Jonathans familj är en smärre social katastrof.

Det finns mycket jag stör mig på i Lex bok men samtidigt så är det ju det där störande som gör att den sätter sig. Böcker som blåser upp orkaner i maggropen är inte att förakta. Lex dagdrömmar är förlösande och minner om barnet som inte vill växa upp, som inte vill få ett heltidsjobb, som inte vill dansa zumba, som inte vill. Jag gillar hur Lex via sitt alter ego Maya och hennes blogginlägg får ett rum att uttrycka sig i, till en början som ren fantasi och parodi, som en del av en påhittad karaktär, men undan för undan smyger sig Lex egna värderingar in i texterna och när allt eskalerar inser Lex att även hennes liv hyser berättelser värda att läsas. Trots att hon varken har stil. Eller har bott i New York.

lördag 8 mars 2014

Internationella kvinnodagen

Från Nina Hemmingsson-almanackan 2014.

Spökryttarna från Ordebec

Jag är inte en som vanligtvis läser deckare, på samma sätt som jag undviker skräckfilmer har jag en idé om att deckare inte är min grej och att jag inte har något positivt utbyte av dem. Visst har någon Liza Marklund prövats, liksom ett antal Agatha Christie-böcker - de senare uppskattade för deras pysslighet vilket är något jag gillar. Sherlock är en favoritserie och det känns som om jag kanske, kanske blir lite klurigare själv i hjärnan av att se och läsa om olika spår (som till en början tycks totalt meningslösa,) och hur trådarna nystas upp till en vindlande historia med motiv, metod och avslöjande.

Något som ändå mer eller mindre tvingat in mig i deckardjungeln, om än bara skrapande på ytan, är bokförlaget Sekwa. Min förälskelse med dem är värt ett eget inlägg men summan av kardemumman är att deras utgivning helt enkelt innehåller diverse deckare som jag av nöd behöver läsa. Senast fick jag vantarna på Spökryttarna från Ordebec av Fred Vargas med kommissarie Adamsberg i huvudrollen. Vargas har ett flertal böcker om samma kommissarie varav jag har läst en, Okänd kontinent, som utspelar sig innan denna bok.

Jag gillar Fred Vargas böcker främst på grund av karaktärerna. Adamsbergs arbetsgrupp tycks bestå av människor som på ett eller annat sätt är uppenbart missanpassade; en bunkrar anklever i dokumentskåpet, en somnar stup i kvarten med kontorskatten i famn (som dessutom enligt schema bärs mellan matskål och skrivarhylla), en är ett levande uppslagsverk och tillika alkoholist etc. Det är en samling människor som ger sken av att inte kunna sköta sitt arbete, Adamsberg själv beskrivs till sitt utseende och klädstil som någon man hittar ståendes med torgvantar vid en oljetunna - vilket obekanta läser som brist på kompetens. Nu kan man tro att Adamsberg medvetet utnyttjar detta yttre förfall för att dölja ett inre geni, men ärligt talat. Adamsberg är ingen Sherlock.

Men Adamsbergs lägre intelligensnivå är på något sätt både trösterikt och roande och visst trillar polletten ner till slut, inga öppna slut eller ouppklarade gåtor (vilket kan få mig att bli smått skogstokig), och innan dess får vi flera historier i en. För det handlar ju inte bara om att hitta mördare här i tillvaron. Här återkommer Adamsbergs relation till sonen Zerk, vars existens varit okänd för fadern några månader innan bokens början. Här utsätts en duva för brott, får en viktig roll med sitt tillfrisknande samt åsamkar förvirrade meningsutbyten i stil med Kapten Haddocks och Professor Kalkyls dialoger i Tintin-albumen. Och så smulas sidorna klibbiga av sockerbit efter sockerbit. Sockerbitar matas till hundar, sockerbitar doppas i Calvados och sockerbitar får rockfickorna att puta ut.

Som alltid när det gäller Sekwas böcker kan boken enkelt sträckläsas, språket rinner på obehindrat och enkelt utan att bli banalt. Jag grämer mig som så ofta över mitt dåliga minne för det enda som stör mig i läsningen är att jag inte riktigt minns händelseförloppet kring Zerks uppdykande i Okänd kontinent.

Omläsning?

fredag 7 mars 2014

Bokrea anno 2014

Jag minns en tid då bokrean var något att se fram emot, något att planera sin vecka efter. En gång gick jag upp mitt i natten för att stå vid portarna till den lokala förortsbokhandeln som då anordnade särskild midnattsrea. Men jag minns inte vad jag köpte. Kanske var det en ordbok.

Sen den gången har bokreor gått mig rätt förbi, jag föredrar att låna böcker på bibliotek eller köpa dem i antikvariat. Men när jag ändå var förbi en affär passade jag på att slinka in och se vad som erbjöds. Atlas över avlägsna öar? Nej. Pappan och havet? Nej. Kanske Trollkarlens hatt då? Nej.

- Vi tycks inte ha något som faller dig i smaken... 

Men det hade de till slut - Nina Hemmingssons Så jävla normal. Jag roar mig med att då och då på måfå slå upp boken och se vad uppslaget bjuder på.

Fullträff varje gång.

torsdag 6 mars 2014

Sorg & Skräck

Vi läsers blogg kan man just nu rösta och ge förslag på den sorgligaste bok man någonsin läst. I listan återfinner jag Darling River som jag minns som en väldigt intressant läsupplevelse. Men sorgligaste läsningen? För mig är den största sorgen den att avsluta en bokserie och behöva lämna en värld och ett gäng karaktärer som jag gjort till mina vänner. Som då jag slog igen den sista Harry Potter-boken förrförra sommaren, eller som jag avslutade Engelsfors-serien igår. Och då är jag, enligt mig själv, inget fantasy-fan.

Om vi istället talar om skräck och rädsla tänker jag genast på Ikarosflickan som, om jag ägde den, skulle förvaras upp och ner och utom synhåll. Om det är någon som fått mig att omedvetet hålla andan och tro mig se syner är det Helen Oyeyemis debutroman.

Men på samma sätt som sorgen kan återfinnas på olika plan i mitt läsande handlar skräcken lika mycket om rädslan att en författare av någon anledning inte kan avsluta sin senaste serie. Första gången jag upplevde det var när jag läste Haruki Murakamis 1Q84. Även om den sista boken avslutades på ett för mig alldeles för simpelt sätt är jag glad att serien fullbordades.

Nu gäller det bara att George R. R. Martin överlever sitt Westeros.

onsdag 5 mars 2014

Sell-out?

Jag sprang ut i vardagsrummet, ditropad av en röst som reciterade Karin Boye.

...mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog...

- Va?! säger jag till lillebror. Det här är ju en av Sveriges största poeter!
- Vilken sell-out! svarar lillebror

När jag förklarar att Karin Boye är död, och dessutom genom självmord tar han tillbaka sina ord. Men faktum kvarstår. En stor diktare används i en reklam - för bilar. Är det början på en trend, att använda klassiska texter för att ackompanjera den alltid storslagna natur som bilarna far igenom? Som för att förstärka frihetskänslan. Samtidigt går ju ett annat bilmärke ut med en egen version av nationalsången, Zlatan deklamerar du gamla du fria och försvinner ner i en isvak. Vem äger rättigheterna till dessa texter?

Dessutom är inte Boyes dikt komplett, det hade väl krävt för lång reklamtid.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

ur "Härdarna" från 1927

För övrigt funderar jag över ordet sell-out och letar svenska motsvarigheter. Varken förrädare eller bedragare klingar rätt tycker jag. Det enda som passar, men som inte kan komprimeras i ett enda ord, är spår nummer tio på bob hunds femte album: Jag rear ut min själ.

tisdag 4 mars 2014

Försvarstal

Ibland beskriver jag mig själv som ordnörd, men att tala högt om det är lika riskabelt som att utge sig för att vara vegan och en varm eftermiddag ändå äta glass på AH:s. För i begreppen finns så många förväntningar och begränsningar. Kan en vegan bära läderskor? Kan en ordnörd stava fel? Kan en vegan tycka att hundar är dumma? Är det möjligt att en ordnörd inte känner till samtliga ord i SAOL?

Ja. Ja. Ja. Och ja.

måndag 3 mars 2014

Få, färre, färst

Ibland använder jag mig av ord mer för ordens rätt att bli använda än mitt behov av att använda dem. På samma sätt som att välja kvartersbutiken för att handla mjölk istället för att ta sig till det stora köpcentret på andra sidan stan. För att ge det lilla en chans att överleva. Ett Heja! Ett Jag är på din sida! 

Ett sådant ord är färst. Ett ord som inte ens går igenom Blogspotss stavningsverktyg utan understryks argt och rött. Men jag vet vad jag gör.

Få. Färre. Färst.

Jag undrar om borta kan böjas på samma sätt.